Lite fakta om Australian Kelpie

 

Lite historia om rasen

 

 

Australiens kolonisation började kring 1790 varpå landet utforskades och städer började

grundas. Vid samma tid upptäckte man att de australiska slätterna lämpade sig för

fårskötsel vilket lockade många britter att emigrera. De britter som etablerade sig som

fårfarmare insåg att vallhundar behövdes när fårnäringen började öka i omfattning.

Runt sekelskiftet importerades hundar från britternas familjer i det gamla hemlandet.

 

Till enbörjan var det en heterogen samling av vallhundar som importerades eftersom

vallhundsstammarna i Skottland på den tiden varierade från det ena distriktet till det

andra. Dock kallades alla dessa hundar för Scotch Dog Collies, oavsett utseende. Så

småningom kom vissa linjer att slå igenom.

Här börjar kelpiens historia.

Kelpiens ursprung kan härledas till sex founders, det vill säga tre föräldrapar som

oberoende av varandra importerades av tre immigranter. Den tik som så småningom

kom att ge rasen dess namn föddes på George Robertsons egendom Warrack Station i

Victoria och var fallen efter två black and tan färgade working collies som var

importerade 1866 från Skottland.

Tiken var långhårig, black and tan färgad och hade hängöron.

Hon kom till Jack Gleeson och han döpte henne till Kelpie, ett populärt namn

i Skottland på vallhundstikar på den tiden. Kelpie är ett gaeliskt ord och betyder

vattenande, mystiskt väsen. Gleeson’s Kelpie kallas även för Old Kelpie. Under början av 1870 som Old Kelpie föddes, besökte Gleeson sin gamla vän Mark

Tully, som gav honom en svart hanhund vid namn Moss.

Hanen var uppfödd hos Mr. Rutherford på Yarrawonga station.

Moss var fallen efter två black and tan färgade

hundar som var importerade från Skottland. Gleesons Kelpie parades med Moss och

gav upphov till en framstående linje vallhundar.

Det tredje ursprungsparet Brutus och Jenny var black and tan färgade working collies

som importerades från Skottland omkring 1870. Brutus och Jenny fick bland annat

avkommorna Caesar, Nero och Laddie.

Avkommorna visade sig vara goda vallhundar

som var mycket väl lämpade för australiska förhållanden. Ceasar parades med

Gleesons Kelpie, och en black and tan färgad tikvalp ur denna kombination skänktes till

Mr. King.

Tikvalpen, med samma namn som modern, utvecklades till en utmärkt

vallhund.

King startade med henne på det första vallhundsprovet i Australien, 1872.

Kelpie vann tävlingen och hennes prestation imponerade så stort varpå det blev en stort

efterfrågan på hennes valpar, som kallades för “Kelpie’s pups” – på den vägen fick

rasen sitt namn.

Myter kring ursprunget

Rasens ursprung har genom åren diskuterats och det finns flera myter kring delar av

ursprunget. En myt bygger på den röda färgens ursprung. Det föddes redan från början

minst en röd valp ur varje kull, vilket medförde tron om att den australiska vildhunden,

dingon, skulle vara en del av rasens ursprung. Enligt vad författaren Norm McLeod har

skrivit i sin bok finns dock föga belägg för det skulle vara sant eftersom det hade fötts

röda valpar ur tidigare kullar från föräldraparet Brutus och Jenny i ursprungslandet.

Dessutom konstaterade uppfödare att ju längre de kom från dingoursprunget desto

bättre vallhundar avlades fram. En annan myt om den röda färgen är att en vallhund

parades med en räv. En kombination som enbart kan ge sterila valpar då hund och räv

har olika kromosomantal.

Gleeson’s Kelpie parades flertalet gånger med Caesar och Moss. Avkommorna parades

sedan sinsemellan. Sallie efter Laddie (kullbror till Caesar) parades också med Moss

och producerade Barb, en helsvart hanhund, vars avkommor och andra svarta kelpies

tordes vara en egen ras till Kelpie.

Från slutet av andra världskriget ansågs Barbs vara samma ras som Kelpie

 

Första berömda hundarna

Från en av parningarna mellan King’s Kelpie och Moss uppkom en linje som

producerade en av de mest berömda hundarna inom rasen, en blå hanhund vid namn

Coil. Jack Quinn startade Coil på vallhundstävlingen i Sydney 1898 som han vann med

maxpoängen 200, det med ett brutet ben! Coil hade i sin första start på

vallhundstävlingen erhållit maxpoäng och kvalificerat sig för finalomgången. Under

samma kväll råkade han ut för en olycka varpå hans ena framben blev brutet. Trots det

brutna benet fick Coil starta och genomförde hela tävlingen med maxpoäng och vann!

Efter det kom han att kallas ”The immortal Coil”, den odödlige Coil.  

Jack Quinn, Coils uppfödare, kom att betyda för rasens utveckling, genom

framgångarna med sin uppfödning.

Han gjorde rasen populär både för tävling som arbetande hundar ute på gårdarna.

Quinn höll sig strikt till de ursprungliga linjerna,

medan uppfödarna King & McCleod avlade mer med importerade hundar i deras

uppfödning, något som de ofta blivit kritiserade för.

En annan mycket känd kelpie är Red Hope, en mörkt röd hane med härstamning från

Kings uppfödning.

Under 1920-talet vann Red Hope topplaceringar på inte mindre än 52

vallhundstävlingar och segrade på 19 tävlingar.

Hans var så framgångsrik att varenda

uppfödare använde honom på sina tikar. Red Hope finns bakom större delen av dagens “Show kelpies”.

Splittringen till två raser

I början av 1900-talet avlades alla Kelpies enbart som vallhundar.

När utställningarna började bli vanligare hände det att uppfödarna

visade upp sina hundar vid de sammanhangen.

Den första standarden för rasen skrevs 1902.

De första hundarna som

blev utställningschampions var vallhundar, som användes såväl av uppfödare med

fokus på utställningsframgångar och uppfödare som endast avlade på vallegenskaperna

samt uppfödare som avlade för både skönhet och vallegenskaper.

En av dessa tidiga

utställningschampions var Champion Raoul of Virginia, som erhöll 120

utställningscertifikat och blev BIS på Royal-utställningen i Sydney 1947.

Under den period uppfödarna var verksamma på både vallhundställningar och

utställningar började hundutställningarna bli allt mer populära. Fler uppfödare, särskilt

stadsbor, började inrikta sin avel främst på exteriör skönhet samt övriga uppfödare som

ville ha en ras som man både kunde ställa ut och arbeta med.

Två kelpietyper började utmärka sig med märkbar skillnad i utseende och arbetsförmåga.

Uppfödarna av de olika typerna ville inte erkänna varandras avel och därför bildade en grupp uppfödare

The Working Kelpie Council (WKC) år 1965, med syftet att bevara samt främja de

ursprungliga linjernas medfödda vallningsegenskaper. Organisationen började föra egen

stambok och 1967 publicerades första bandet av National Stud Book. Det motstreds av

uppfödarna till den andra typen av kelpie som då kallades för show kelpie. Rasen

splittrades totalt ett par år senare, med två olika register, WKC för Working kelpie och

ANKC för show kelpie som idag heter Australian kelpie.

Kelpien är en relativt ny och liten ras i Sverige sett till antalet registreringar, de första

kelpiesarna kom till Sverige 1973 då Byrosi Barkem och Pavesi Tar Baby, en hane och

en tik, importerades. Första kullen föddes i januari året därpå.  Barkem har tillsammans

med en annan import, Nymagee Oongarra, betytt mycket för den svenska

kelpiestammen.

Från början registrerades alla Kelpies som Australian Kelpie fram till 2000. Sedan dess

registreras hundar med WKC (Working Kelpie Council) härstamning i Svenska

kennelklubbens annexregister (AS). Omregistrering av Australian Kelpie med WKC

härstamning till Australian Stock dog/Working Kelpie, genomfördes av SKK och

Nordiska Working Kelpie Rådet (NWKR).

Referenser •Norm MacLeod’s The Australian Kelpie Handbook (1985) av Norm MacLeod •Vallhundar (1986) av Birgitta Östergren •Extended Breed Standard of The Australian Kelpie utgiven av Australian National

Kennel Council, 2008 •Rasspecifik Avelsstrategi för Australian kelpie utgiven av Svenska Kelpieklubben, 2012 •Rasspecifik Avelsstrategi för Australian Stock dog/Working kelpie utgiven av  Svenska

Working Kelpieklubben, 2005

 

 

 

 Källa : Svenska Kelpieklubben

 

Ras-standard           Kelpiens färger